Anförande av EU-minister Cecilia Malmström vid Folkpartiet liberalernas landsmöte i Växjö, 21 november 2009.

Se talet här>>

 

Den 9 november 1989 hade jag fest hemma i min lägenhet i Majorna i Göteborg. Det var mycket folk och den svartvita gamla TV:n stod på. Vi hade hört rykten om att något höll på att hända i Östtyskland. Plötsligt ropade en av mina vänner att muren höll på att rasa.

 

Det var som en fördämning som plötsligt sprack. Efter fyrtio år hade människor fått nog av förtryck. Av att få sina liv beskurna, av den systematiska kontrollen och av den ständiga rädslan för att säga något som inte var tillåtet.

 

För ett par veckor sedan firade vi tjugoårsminnet av den där fantastiska dagen.

 

Vi firade den frihet som blev verklighet för många miljoner människor på bara några månader. Men vi firade också att det var början på Europas återförening.

 

Idag är de allra flesta länderna i Öst- och Centraleuropa stabila demokratier, och tio är redan medlemmar i EU. I de flesta fall är det moroten i form av EU-medlemskap tillsammans med en piska i form av tuffa krav på reformer som har gjort den utvecklingen möjlig.

 

Vi ska fortsätta ställa krav på de länder som vill komma med i Unionen.

 

Men det räcker inte. Vi måste ställa samma stenhårda krav på de länder som redan är medlemmar.

 

Det finns nämligen skäl till oro för utvecklingen på flera håll i Europa, i både nya och gamla EU-länder.

 

- Ett orosmoln handlar om respekten för alla människors lika värde, oavsett sexuell läggning.

 

I somras röstade det litauiska parlamentet, Seimas, igenom en lag med den något oförargliga rubriken ”Lagen om skydd av minderåriga mot skadliga effekter av offentlig information”.

 

Men när man tittar närmare på den här lagen så blir det värre. I artikel 4 listas exempel på olika slags information som sägs ha ”skadlig effekt på den mentala hälsan eller den fysiska eller moraliska utvecklingen hos ungdomar”. Ett av exemplen handlar om homosexuella och bisexuella relationer. Att tala offentligt om den sortens relationer anses så skadligt att det ska förbjudas helt.

 

Den här lagen har inte trätt ikraft än. Och mycket pekar på att de värsta paragraferna tas bort. Men det är ändå anmärkningsvärt att ett europeiskt parlament år 2009 röstar igenom en lagtext som kränker principen om människors lika värde.

 

Skulle den här lagen blir verklighet, så blir Litauen det första EU-land som åter gör det lagligt att diskriminera människor med en viss sexuell läggning.

 

Jag utgår från att det inte blir fallet.

 

- Ett annat orosmoln handlar om diskriminering av Europas romer.

 

För precis tio år, i oktober 1999, sedan beslöt kommunen i den tjeckiska staden Usti nad Labem att bygga en mur, tvärs igenom ett bostadsområde.

 

På ena sidan muren hamnade ett välmående villaområde. På andra sidan slitna hyreskaserner där majoriteten av de boende är fattiga romer. Borgmästarens argument var enkelt: vi måste få slut på oljudet och se till att de romska barnen inte springer omkring på gatan.

 

Det här blev förstås en praktskandal, och muren fick rivas efter två veckor.

 

Lagom till tioårsdagen av murbygget så har en likadan mur byggts en bit därifrån, i byn Ostrovany i Slovakien. Invånarna hade tröttnat på att romerna i byn stjäl grönsaker i deras trädgårdsland. Att rätt och slätt stänga in dem blev den självklara lösningen.

 

Den här muren står fortfarande kvar, och det finns inga planer på att riva den.

 

Miljontals romer i Europa är idag dömda till fullständig marginalisering. Om vi ska få bukt med de här problemen krävs rejäla insatser men framför allt en insikt om att Europas romer är lika mycket EU-medborgare som alla andra.

 

Murar som stänger in fria människor kan helt enkelt inte accepteras. Och det gäller oavsett om muren står i Berlin, i Tjeckien eller i Slovakien.

 

- Ett tredje orosmoln handlar om pressfriheten.

 

Varje år presenterar organisationen Freedom House ett index över pressfriheten i världen. Som man kan hoppas så räknas merparten av EU-länderna som ”fria”. Men tre länder sticker ut i undersökningen. Det är Bulgarien, Rumänien och Italien som rankas som bara ”delvis fria”.

 

Jag är uppriktigt oroad över den här utvecklingen. Möjligheten för media att granska makten utan risk för repressalier är ju avgörande för att en demokrati ska leva och fungera. Att värna en fullständig pressfrihet borde därför vara en självklarhet för alla EU-länder.

 

Landsmötesvänner,

 

När ett EU-land dröjer med att genomföra unionens tuffa miljöregler blir det böter.

 

Men om man bryter mot grundläggande rättigheter för medborgarna. Vad händer då? Svaret är enkelt – ingenting. Är det rimligt? Givetvis inte.

 

Ofta tas det för självklart att länder det hålls fria val med automatik sätter medborgerliga fri- och rättigheter främst. Därför har det länge varit tabu att tala högt om MR-problemen inom EU.

 

För oss liberaler är ett sådant synsätt främmande. Vår union bygger på grundläggande värden om demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Då måste det också vara självklart att vi granskar varandra och säger ifrån på skarpen när någon bryter mot spelreglerna.

 

Vi är på väg åt det hållet. När Lissabonfördraget träder ikraft om tio dagar kommer EU:s medborgare att omfattas av en tydlig rättighetsstadga, som är bindande för alla medlemsländer.

 

Det är en viktig förändring, som innebär att EU på allvar tar steget från att bara vara ett samarbete mellan länder till att sätta ett tydligt fokus på medborgarna.

 

Men regler kräver efterlevnad. Därför måste EU också få tydliga möjligheter att kontrollera – och även föreslå sanktioner – för ett land som kränker de rättigheter som människorna på Berlinmuren drömde om.

 

* * *

 

”Det är spännande att ta tag i en ordentlig kris som Falklandskrisen, när man under halva sitt politiska liv har sysslat med så tråkiga saker som miljön.”

 

De bisarra orden, som tillhör Margaret Thatcher, känns väldigt främmande i vår tid. Tanken på att en premiärminister eller att vilken politiker som helst för den delen skulle tala så nedlåtande om miljö- och klimatfrågor känns idag helt absurt. Idag vet vi bättre.

 

Idag vet vi att klimatförändringarna påverkar allt liv överallt på jorden och vi vet att vi måste agera.

 

Vi är inne i en avgörande tid. Det är knappt tre veckor kvar till FN:s stora klimatmöte.

 

Som ordförande i EU ägnar regeringen varje vaken minut åt att få en global överenskommelse på plats, ett politiskt bindande avtal.

 

Många länder hävdar att vi inte har råd att satsa på klimatet just nu. Jag säger: Vi har inte råd att låta bli!

 

Vänner,

 

Vi kan göra mycket för att möta klimatutmaningen i Europa. Vi ska tillåta fler kärnkraftverk i Sverige, precis som vi ser att även andra europeiska länder bygger ut och bygger nytt. Därför är beskedet om att den svenska basindustrin vill bygga ut kärnkraften så glädjande.

 

Sanningen är ju den att kärnkraften är det enda klimatsmarta energislag som kan täcka industrins behov av ren och billig el.

 

Frågan om energi och energiförsörjning har blivit allt viktigare inom hela den europeiska unionen. Den utlösande faktorn var förstås den gaskris som drabbade stora delar av Europa i vintras. Det stora beroendet av gas från Ryssland har lett till att människor i Europa riskerar att frysa ihjäl i utkylda bostäder. Det är skamligt.

 

Därför måste vi driva på utvecklingen mot en gemensam europeisk energimarknad med gemensamma elnät, där svensk kärnkraft kan framstå som mer attraktivt än rysk gas.

 

Och därför måste vi driva på utvecklingen av förnybar energi. I framtiden måste vi se mer av vindkraft, solkraft och vågkraft.

 

Vänner, liberaler,

 

Klimatfrågan var den fråga som engagerade svenskarna mest inför EU-valet i juni. Det folkliga engagemanget och kraven på handling kommer inte att minska framöver. Folkpartiet tar det budskapet på allvar.

 

* * *

 

”Vi kan gå i konkurs”. Så löd varningsorden från Islands dåvarande statsminister Geir Haarde i ett TV-tal till den isländska befolkningen i oktober förra året. Det var när landets överdimensionerade banksystem just hade kraschat. Island stod på randen till kollaps och småsparare runt om i Europa såg sina pengar försvinna någonstans i Nordatlanten.

 

Några månader senare stod det klart att vårt grannland Lettland stod inför ett ekonomiskt sammanbrott. Den globala finanskrisen hade stuckit hål på den lånebubbla som fått den lettiska ekonomin att växa med rekordfart. Idag slumpas lyxbilar och villor bort när människor inte kan betala tillbaka sina skulder.

 

Själva finanskrisen har nu blåst över. Samtidigt är situationen fortfarande allvarlig på många håll, och lågkonjunkturen har slagit till med full kraft i hela Europa. Arbetslösheten ökar.

 

Men det kunde faktiskt ha varit mycket värre.

 

Tänk er tanken. Hur hade Europa sett ut idag, under den värsta ekonomiska krisen på årtionden om varje land hade höjt sina tullmurar och devalverat i kapp med varandra?

 

Vi har testat den formen av krismedicin förr. Och vi vet att den inte fungerar. I det här läget tror jag att det hade kunnat få ödesdigra konsekvenser.

 

Men nu blev det inte så. I stället blev det uppenbart hur viktigt det är att vara en del av en större familj som håller ihop när det råder oro i världsekonomin.

 

Under svensk ledning håller EU på att få nya, effektiva verktyg för att se till att finansmarknaderna fungerar, så att det som hände på Island, Irland och i Lettland inte ska hända igen.

 

Liberala vänner,

 

Sverige är en del av den stora europeiska familjen, men vårt land ingår ändå inte i det verkligt sammanhållande kittet.

 

För medan Irland och femton andra EU-länder har kunnat luta sig mot en stark och stabil gemensam valuta, står Sverige kvar med en krona som gjorde oss tjugo procent fattigare när finanskrisen slog till.

 

Den osäkerhet och merkostnad det här innebär för svensk industri och småländska småföretagare är betydande.

 

Därför är det nu, när vi går in i en lågkonjunktur, som vårt utanförskap på allvar kommer att sättas på prov.

 

Våra grannländer drar precis samma slutsats. Estland förbereder sig för en övergång redan om drygt ett år. Lettland, Litauen och Polen planerar att införa euron så fort ekonomin kommit i balans. Och i Danmark tar regeringen återigen initiativ till överläggningar om när euron kan införas.

 

Island har sökt medlemskap i EU, kanske mest för att så snabbt som möjligt kunna införa den gemensamma valutan.

 

Europavänner,

 

Euron fyller tio år i år. Under den tiden har Sverige stått utanför ett samarbete som bidrar till fler jobb och långsiktig tillväxt. Som skärper konkurrensen och gör konsumenterna till vinnare. Och som är den tydligaste symbolen för vad Europasamarbetet egentligen innebär. Det är tio år för länge.

 

Folkpartiet kommer att fortsätta arbeta för att vi ska införa euron i Sverige. Vi vill ha en folkomröstning redan nästa år, och kampanjen börjar idag.

 

* * *